Нина Евгеньевна Погодина - Читайте по-шведски

пользующимся Данной книгой, которые возьмут на себя труд прислать в редакцию свои замечания и советы по улучшению пособия.

H. E. Погодина

Lars Ahlin, HUNDRA VITA MOSSOR

(Forkortad)

Sa tacksam var hon for dessa ensamma timmar da hon fick ga omkring i sina sysslor utan att behova dolja nanting: att han var henne nara aven nu, att hans narvaro stod omkring henne som en atmosfar vart hon gick. Det var sa svart att forneka, att tranga ner det som hant, att vara den hon var innan hon hort hans rost. Deras gemensamma upplevelser stod som en stralning omkring henne...

Ibland stannade hon framfor fonstret och sag ner mot backen. Uppfor den skulle han komma klockan sju. Da skulle hans narvaro inte bara sta omkring henne som en atmosfar. Han skulle sjalv sta dar. Hans hander skulle rora vid henne. De skulle uppleva varann rikare an nansin forr - sa hade det alltid varit hittills: stegring efter stegring.1

Hennes rorelser hade forlorat all stelhet. Det fanns inget fall i henne, ingen dum klumpighet, ingen generad oformaga. Allt hon satte hogt var hos henne.

Det stilla leende som alltid levde i hennes ansikte da hon var ensam kunde ibland sla ut blandande oppet: tacksamhet att detta skett, att det var hon som rorde sig med denna trivsel. Hon stod dar nagonstans i rummen och den smala halsen lyfte upp hennes huvud. Nar leendet ater slot sig, slot det en skalvande forvantan: nar detta hant henne vad skulle da inte komma att handa!

Strax innan de skulle komma fran sina arbeten slog hon upp fonstret. Det duggade forsommarmjukt.2 Bjorkarnas sota hartsdoft3 smekte hennes ansikte. Hon sag nerat backen. Dar skulle han komma!

Med en vit mossa pa sitt blonda har.4 Kanske svangande en kapp med silverknopp.6 Det var i gar han tagit sin examen. Hon hade inte kunnat mota honom utanfor laroverkets port men blommor hade hon sant. Kanske han skulle bara en av hennes rosor i knapphalet? Kanske han pressat en annan

av dem i nagon av de bocker han alskade att tala om? Om man gjorde sant nu for tiden...

Hon upptackte att rutan hon svangt in blivit immig6 och fick plotsligt en sadan lust att se hans namn, att hon satte dit sitt pekfinger och skrev det med omsorgsfull skolstil.? Under flera minuter stod hon lutad mot fonsterposten forsjunken i dessa bokstaver. Leendet loste upp hennes drag.

Hon markte inte att staden borjat aterborda en och annan som nu stretade upp for backarna tung och trott av dagens arbete. Roster slog upp men hon horde dem inte. Hon horde ingenting forran fadern och broderna klampade in.8 Da tryckte hon handflatan snabbt mot rutan och suddade ut det alskade namnet. Det gjorde ont i henne att gora sa. Det kandes som att svalja nagot som nastan inte gick att svalja.

- Ar kaket fardigt?9 ropade en av hennes broder fran tamburen.

Att behova tala om annat. Att behova halla ner det som flodade upp mot lapparna. Att behova dolja hudens skimmer och ogats glans och dessa rorelser...

Sen de fatt sitt, sen hon rojt undan allt10 fick hon borja kla sig.

- Ni vagar inte sticka in huvet!11 sa hon och drog igen dorren om sig.

Pojkarna brukade ibland peta pa henne och saga att hon artade sig att bli nagot alldeles sarskilt lackert.12

Koket var hennes rum. Dar hade hon sin sang och sin byra. Dar hade hon ocksa sin skrubb och ur den tog hon fram de klader hon skulle ha pa sig da han kom for att hamta henne. Hon smekte tyget. Varje plagg hade fatt ett sarskilt varde: han skulle rora vid dem. En gang skulle han rora vid dem allesammans men redan nu inneholl de pa nagot satt hans kommande handlingar.

Efter varje pataget plagg speglade hon sin kropp. Hon kladde sig med en mjukt nynnande omsorg. Naturligtvis blev hon anda fardig for tidigt. Hon gick och stallde sig vid fonstret som var vant ner mot backen. Pojkarna skrattade. Fadern lat tidningen sjunka.

- Du ser for angelagen ut, sa han. Grabbar ska hallas kort.13 Forst da tycker dom att tjejen14 ar nanting att ha.

Som om hon kunde vara nagot annat an sig sjalv? Sa dumt! Hon svarade inte. Hon gick inte heller bort fran fonstret. Hon stod dar i bla regnkappa och med baskern pa huvudet. Klockan var nastan sju. Vilken sekund som helst

kunde han dyka upp. Hon kande hans nalkande som en stilla rorelse mot hjartats centrum. Nar hans huvud skulle vaxa fram ur backens kurva skulle nagot oerhort handa darinne.

Knappt hade hon skymtat honom forran hon ilade nerfor trappan och ut genom grinden. De tog varandras hander. De sa bara varandras namn. Sa vande de, gick med stela rorelser ner mot stan. Deras axlar snuddade inte vid varandra ens, blickarna vagade inte flyta samman. Nagot outgrundligt hade hant. Hon hade blivit svidande ensam.15 Hon kande ett svindlande stort avstand till hans kropp, till hans ord, till hans karlek. Och for varje steg de tog tyckte hon att han skots bort ifran henne i ett avstand som kandes allt mer hotfullt och uppslitande.

Hon kunde inte forsta det. Hon kunde inte fatta hur hon kunnat vara sa lycklig nyss, sa saker, sa smyckad av tecken pa hans karlek. Snart borjade hon emellertid att forsta. Ah! Var det inte sa att nar andra sag pa henne stod hon aldrig ensam: han var narvarande hos henne. Ja, bara han kunde se henne som hon var, ensam, isolerad. Bara han nadde med sin blick in till hennes allra innersta. Och nu kom den svaraste av alla fragor till henne. Vem ar jag eftersom han alskar just mig? Hon maste ju aga nagot alldeles utomordentligt. Vad var det? Hur sag det ut?

Kanske han upptackt att han valt fel, att han forblindats av nagot, att hon saknade det han forst trott att hon agt? - Da sa han antligen nagot sen han harsklat sig upder modor och besvar.

- Vart vill du vi ska ga?

- Dit du vill, sa hon och sag hastigt pa honom.

Forst nu reflekterade hon over att han inte tagit pa sig studentmossan.le Inte heller kappen med silverknoppen bar han i handen. Han gick barhuvad och det blonda haret hade blivit latt fuktigt.

- Det duggar, sa han.

- Det ar bara som nastan osynlig dimma, sa hon och kande att hon inte fick grata: inte sa att det syntes, osynligt som detta regn.

Hur kunde han vara sa langt bort ifran henne nar han gick henne sa nara?

- Ska vi inte ga upp pa berget i alla fall?

Hon nickade.

Dar hade de funnit varann for inte sa lange sen. Skulle

de inte upptacka att de annu stod varann nara, tatt nara, nar de aterfann de kara stallena?

De gick genom stan. Skogen borjade mota dem i mjuka grona massor som flot i vag pa vag17 upp mot bergkammens disiga kontur...

De vandrade in i skogen. Traden lyfte upp horisonten till en bagaroppning18 ovanfor deras huvud, till en flytande skiva av ljusgra himmel...

Da stannade han. Himlen holl sin vita vinge stilla. Stammarna slot in dem i ett reserverat och skyddat rum. Glantljus och skogsmorker foll over deras kroppar och ansikten. Hon blundade, kande att det inte fick finnas nagot annat rum an detta: motets isolerande punkt. Han tog hennes hander. De stod med taspetsarna riktade mot varann. Nu blundade ocksa han och kysste henne forsiktigt under hogra ogat. De stod lange blundande kind mot kind. De trevade millimeterforsiktigt i varandras kanslor: som blinda i ett obekant rum.

- Linnea!

- Dan!

Varsamt oppnade de sina ogon men bara for att sluta dem haftigt och motas i kyssen mun mot mun. Sen slappte han hennes hander men bara for att lagga sina pa hennes axlar. Hon lyfte upp sina hander till hans kinder.

- Hur kan det kannas sa svart att motas? viskade han mot hennes lappar.

- Kande du det ocksa sa? viskade hon och en gladjefylld forvaning tog henne.

- Alltid. Men aldrig sa som den har gangen.

Hon sa ingenting. Andades bara. Haftigt.

Hennes ogon blickade morka pa honom. Leendet lag annu infruset och hon kande annu smartan i narvarons och --">